Det här med att ha synliga tatueringar är något av ett dubbeleggat svärd. Talesättet “Vill man vara fin får man lida pin” har verkligen aldrig varit mer passande, och inte främst för att själva tatueringsprocessen är hyfsat smärtsam – utan på grund av främlingar som tar sig helt orimliga friheter.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått svara på samma frågor: Gjorde det ont? Hur mycket kostade det? Vad betyder det här motivet? Och det kan jag väl leva med, även om det är tröttsamt. Men något jag inte kan leva med är främlingar, personer jag aldrig har träffat förut, som kommer fram och tar i mig. Som tror att min kropp är allmän egendom bara för att jag har valt att ha synliga tatueringar.
Det här hände i lördags. Jag stod i en kö på Del Mar Fair när jag kände hur någon tog tag i min överarm bakifrån och liksom vred den utåt. När jag vände mig om stod en snubbe och hans tjej och inspekterade min arm – och han hade alltså sträckt sig fram och vridit på den för att enklare se en av mina tatueringar. Jag blev förbannad och kastade mig in i en kanske inte helt pedagogisk utskällning om objektifiering, bristande respekt för kvinnors rätt till sina egna kroppar, och integritetskränkning. Kan möjligen även ha hotat med att polisanmäla honom för ofredande.
Snubben i fråga verkade uppriktigt ångerfull och bad så hemskt mycket om ursäkt, och jag kände att det kanske var lite orättvist att denna enda man fick ta emot åratal av komprimerad uppdämd ilska mot tatueringstafsare. Är dock ganska övertygad om att han inte kommer göra om det, vilket väl får ses som en liten seger i sig.
Favorit i repris: